Beyond the Whispering Echoes

Som om någon tände en universell ficklampa mitt i den mörkaste natten – och sedan släckte den igen. Ett ögonblick av ljus, en glimt av mening, och sedan återigen dimma, ett dånande tystnad och en känsla av att någonstans långt borta viskar forntida människor. En övergångssång: från hetta till tomhet, från kropp till ande, från smärta till acceptans. Allt är som i livet – man hinner bara känna pulsen, så tystnar den och lämnar efter sig en märklig värme i bröstet. En värme som varken får en att gråta eller glädjas – man står bara där, värmer händerna och lyssnar på tystnaden.